Ni skulle bli förvånade över hur många det är här i Kalmar som cyklar utan att hålla i sig i styret. Idag när jag var ute och gick såg jag 3 stycken och det är liksom inte så att de cyklar lite lugnt och försiktigt utan det är uppför backar, ner för backar, i rondeller och över vägar. Helt tokiga! I Lenhovda var det typ bara Andreas Gustafsson som inte kunde hålla händerna på styret, ja och så barnen förstås. Jag förstår inte riktigt grejen, gör det hela cykelturen mer spännande och rolig?

På tal om att vara ute och gå så är jag jävligt nöjd med mig själv när jag gör det. Men så möter man en jävla joggare. Hur kul är det på en skala? Det känns som att så fort de har sprungit förbi så hånler de för sig själva och tänker "haha, den feta kossan kan inte springa som jag". Jag vill bara informera er om att jag kan visst springa, jag kanske inte kommer så långt och det går inte så fort men springa kan jag. Dessutom kan jag bryta era stickor till ben i ett nafs så det så!